Pompes sjukdom

Pompes sjukdom, Glykogenos typ II eller Surt maltasbrist

Sjukdom/skada/diagnos
Pompes sjukdom ingår i gruppen lysosomala sjukdomar. Lysosomer är bildningar i cellerna, så kallade organeller, som har till uppgift att med hjälp av enzymer, en sorts äggviteämnen (proteiner), ta hand om och bryta ned olika ämnen.
Andra namn på sjukdomen är surt maltasbrist eller glykogenos typ II. Glykogen är en sammansatt sockerart som främst finns i levern och muskulaturen. Pompes sjukdom är en glykogenomsättningssjukdom (glykogenos) och vid sjukdomen ansamlas glykogen i vävnaderna. Pompes sjukdom är en av minst, sannolikt fler, glykogenomsättningssjukdomar. Exempel på andra sådana sjukdomar är McArdles sjukdom och Fabrys sjukdom. Om båda dessa sjukdomar finns separata informationsmaterial i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om små och mindre kända handikappgrupper.
Redan 1864 beskrev den tyske patologen Rudolf Virchow en sjukdomsbild som med största sannolikhet var en glykogenos. År 1928 gav Stoloff en översikt över 34 fall med hjärtförstoring hos små barn, av vilka 17 troligen hade Pompes sjukdom. Året därefter beskrev Edgar von Gierke, också han tysk patolog, en glykogenos med påverkan på lever och njurar. Han föreslog att sjukdomen kunde bero på en enzymdefekt. Den holländske läkaren Joannes Cassianius Pompe var emellertid den förste som påvisade glykogeninlagring 1932. Pompe beskrev sjukdomstillståndet 1936 i sin doktorsavhandling "Cardiomegalia glucogenica". Enzymbristen vid Pompes sjukdom påvisades av den belgiske fysiologen Henri-Géry Hers 1963. Den första sammanhängande beskrivningen, där glykogen påvisades elektronmikroskopiskt, gjordes av Baudhuin och medarbetare året efter, medan tre olika varianter av sjukdomen beskrevs av A.G. Engel och medarbetare 1973.
I den medicinska litteraturen delas sjukdomen oftast in i tre typer. GSD (glycogen storage disease) är den engelska beteckningen för glykogenos:
1) GSD II a, där symtomen visar sig redan under nyföddhets- eller spädbarnsperioden (infantil form), ofta med påverkan på hjärtat.
2) GSD II b visar sig under småbarnsperioden och är en allmän (generaliserad) form som påverkar musklerna men inte hjärtat.
3) en vuxenform (adult form), som oftast visar sig vid 20 till 30 års ålder och utmärks av långsamt fortskridande muskelsvaghet (myopati).

Förekomst
För de tre sjukdomsformerna tillsammans beräknas förekomsten till 1 per 40 000 och för den infantila formen uppskattas den till 0,5 per 100 000 födda. Det skulle innebära att det i Sverige föds ungefär ett barn vartannat år med den tidiga formen av sjukdomen. Idag (2005) känner man till färre än ett tiotal personer med sjukdomen i landet. Pompes sjukdom förekommer oftare hos pojkar än flickor. Eftersom det är svårare att upptäcka den form av sjukdomen som ger symtom senare får personer med den sjukdomsformen ibland en felaktig diagnos.

Orsak till sjukdomen/skadan
Sjukdomen orsakas av en skada (mutation) på ett arvsanlag (gen) som styr bildningen av (kodar för) enzymet surt maltas (alfa-1,4-glykosidas och alfa-1,6-glykosidas). Enzymets uppgift är att bryta ned glykogen till glykos i lysosomerna. Bristen på enzym leder till att glykogen ansamlas i många olika vävnader i kroppen, vilket orsakar vävnadsskador framför allt i muskulaturen och hjärtat. Personer med den sjukdomsform som ger symtom senare i livet har kvar en låg enzymfunktion, vilket kan förklara de varierande symtomen. Genen, där mutationerna finns, är belägen långt ut på den långa armen av kromosom 17 (17q25.2-q25.3). Fler än 100 olika mutationer är kända.

Ärftlighet
Pompes sjukdom ärvs autosomalt recessivt. Vid autosomalt recessiva sjukdomstillstånd är båda föräldrarna friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men bärare av den skadade genen.

Symtom
Vid den infantila formen visar sig symtomen redan under nyföddhetsperioden eller tidigt under det första levnadsåret. Barnen är muskelsvaga, vilket beror på att glykogen upplagras i muskelvävnaden. Det gör att de kan ha svårt att suga och få i sig näring. Muskelspänningen (muskeltonus) är nedsatt och barnen kan ibland också sakna reflexer. Trots att de är så muskelsvaga är de ändå pigga och intresserade av omvärlden. De får efter hand svårigheter att andas och symtom på hjärtsvikt på grund av att hjärtat är förstorat. Tungan kan också vara förstorad, liksom levern.
Efter det första levnadshalvåret ökar muskelsvagheten alltmer. Barnen får ofta upprepade luftvägsinfektioner till följd av den svaga andningsmuskulaturen. Alla har en kraftig, generell hjärtförstoring, vilken syns vid röntgenundersökning eller ultraljud av hjärtat. Barn med den tidiga formen avlider inom ett till två år, men behandling med tillförsel av enzym (se under rubriken Behandling) verkar förbättra prognosen för många.
Vid de former av sjukdomen som visar sig senare i livet är hjärtat inte förstorat. Dessa former är vanligare än den infantila formen. Symtomen domineras av en långsamt tilltagande allmän muskelsvaghet med varierande grad av påverkan på andningsmuskulaturen, vilket kan leda till andningssvikt, framför allt på natten. Andra vanliga symtom är trötthet vid ansträngning, andfåddhet samt andningsuppehåll under sömnen (sömnapné).

Diagnostik
Glykogenupplagring påvisas framför allt i hjärta, lever och skelettmuskulatur. Undersökning av skelettmuskulaturen ger misstanke om diagnosen. Den kan fastställas genom biokemisk analys av surt maltas i lymfocyter (en sorts vita blodkroppar) eller i odlade celler från hud (fibroblaster).
I samband med diagnostiseringen görs också undersökning av hjärtats och lungornas funktion, liksom EMG (elektromyografi)-undersökning av musklerna.
DNA-baserad diagnostik är oftast möjlig, liksom fosterdiagnostik. När diagnosen ställts bör familjen erbjudas genetisk information.

Behandling/åtgärder
Någon botande behandling mot sjukdomens orsak finns ännu inte, utan den medicinska behandlingen inriktas på att lindra symtomen och ge god understödjande omvårdnad och stimulans.
Försök pågår på flera håll i världen (bland annat i Sverige) med att tillföra det saknade enzymet (substitutionsterapi). Det är ännu för tidigt att bedöma långtidseffekten av denna behandling. Aktuella studier visar att många av de barn som behandlas med enzym får en förbättrad muskel- och hjärtfunktion och en markant förbättrad överlevnad.
Personer med Pompes sjukdom är beroende av regelbunden näringstillförsel, eftersom musklerna inte kan använda upplagrat glykogen. De bör därför inte fasta, eftersom äggviteämnen från muskulaturen då bryts ned och används som energi i stället för glykogen. Infektioner och hjärtsvikt behandlas med mediciner.
Det är viktigt att diagnosen ställs och att gemensamt stöd ges av behandlande läkare, sjuksköterska, psykolog och kurator. Efter att ha fått besked om att barnet har Pompes sjukdom befinner sig många föräldrar i en känslomässig kris som gör det svårt att ta till sig ytterligare information om sjukdomen och det stöd som finns att få. Det är därför viktigt att informationen upprepas och att det vid senare tillfällen ägnas tid åt föräldrarnas frågor och funderingar. Om och när föräldrarna så önskar bör de erbjudas hjälp att få kontakt med andra föräldrar som kan dela med sig av sina erfarenheter. Ibland upplever föräldrar att de i stor utsträckning blir lämnade att klara sig själva. Många känner behov av att ha någon att söka stöd hos och känna tillit till. Familjer med barn med snabbt fortskridande sjukdomar har ett speciellt behov av hjälp med samordning av olika insatser.
Behandlingen under det fortsatta förloppet och slutskedet av den tidiga formen av sjukdomen sker vanligen bäst på hemortens barnklinik med ett och samma personalteam, inom barn- och ungdomshabiliteringen eller i sjukhusansluten hemsjukvård. Föräldrarna kan behöva kontakt med dietist och logoped, eftersom barnen kan ha svårt att få i sig mat. Matning genom nässond eller genom PEG ("knapp", perkutan endoskopisk gastrostomi) kan bli nödvändig. Olika andningshjälpmedel kan också behövas. Personalen i teamet kan ge råd om omvårdnad och hjälpmedel samt informera om de rättigheter som i övrigt finns för barn med omfattande funktionshinder och fortskridande sjukdomar. Det är också viktigt att familjen erbjuds avlösning och att deras behov av ett fortlöpande psykologiskt och socialt stöd tillgodoses, inte minst efter barnets död.
De som har en form av sjukdomen som ger symtom senare bör ha nära kontakt med neurologisk klinik. Eftersom andningsmuskulaturen påverkas kan en del behöva andningsgymnastik och andningshjälpmedel, som till exempel andningsmask och ventilator. Sjukgymnast kan ge råd om lämpliga aktiviteter och träning för att bevara funktionsnivån så länge som möjligt. Muskelsvagheten kan påverka aktiviteter i det dagliga livet och därför kan hjälpmedel, anpassningar och förändrade arbetssätt behövas vid till exempel på-/avklädning, måltider och förflyttning. Vid behov kan anpassningar av bostad, bil och arbetsplats bli aktuella. För att få hjälp med detta behövs kontakt med arbetsterapeut på sjukhus eller distriktsarbetsterapeut.

Forskning och utveckling (FoU)

Forskning har lett fram till att det nu är möjligt att på industriell väg framställa rekombinant humant alfaglykosidas (rhAGLU). Det finns som läkemedel, för närvarande tillgängligt genom licens, men ansökan till europeiska och svenska myndigheter om registrering är gjord. Läkemedlet ges intravenöst (i en ven). Sammanlagt har fler än 100 barn och ett dussintal vuxna behandlats. Studier pågår för att avgöra den bästa doseringen och långtidseffekterna. Några komplikationer eller risker med behandlingen har inte gått att se

Källa : Socialstyrelsen, Små Gruppscentrum